Varje år firar vi Alfhilds namnsdag, och i år gick kalaset
av stapeln på Murberget i den vackra prästgården. Vänliga sällskapsmedlemmar
hade bakat allsköns kaffebröd och en lång rad intresserade lyssnare bänkade sig
allteftersom i prästgårdens stora sal.

Tyvärr fick vi meddela ett mässfall: konstnären för
gestaltningen av Alfhild Agrells plats hade skadat ryggen när han målade den
stora tapetmuralen på Stora torget och kunde därför inte komma och berätta om
sitt sitt syfte och sitt arbete med utsmyckningen. Men istället fick vi höra
den kanske allra mest gripande novellen av Agrells hand, ”Glansvit” (ur samlingen
En lappbok, 1919). Karin Lidén läste
och skapade en andlös tystnad i rummet, uppfyllda som vi var av renkon Glansvit
och hennes öde. Omkvädet ”Renkor äro ju som vinden, så fulla av nycker och så
svåra att förstå sig på” ekar genom hela berättelsen.

I samtalet efteråt resonerade vi om samernas situation,
historiskt och idag utifrån en annan liten text, ”Blodspår”, i samma bok, som
skildrar en avrättning av 200 samer. Margareta Bergvall som studerat ämnet
berättade historien bakom händelsen. Agrell sammanfattar: ”Vackra blodsjö, jag
känner för dig, jag lider med dig och skall minnas dig för evigt.”